Men så. Det tär lite på en att vara ute med tre ursnygga tjejer med självförtroende utåt upp mot taket. Jag själv ligger nog på nån slags mellan nivå. Känner mig jäkligt blyg och tråkig ibland när jag är med dem. Det är inget jag tycker om eller kan göra något åt. Som när jag är med människor jag inte träffat förut. Det är som en blockage som bara gör mig tyst och tråkig. Och jag försöker verkligen. Jag försöker. Men det är ibland helt hopplöst. Jag blir trött på mig själv. Jag har växt i gruppsammanhang sen högstadiet, det har jag. Men ibland märker jag ingen skillnad. Och det känns som att det inte borde vara svårt. Visa delar av sig själv. Men jag måste vara låst på nåt sätt. Jag vet inte. Jag kommer nog alltid vara blyg.
söndag 7 november 2010
Det är helger som denna som får mig att leva lite. Både min kusin Frida och kära Oslovän Lina var nere och jag har fått spendera lite härlig kvalitétstid med båda. Har dessutom träffat diverse människor som jag inte sett på länge. Utgång två dar i rad tär på en och jag måste säga att fredagen för min del var riktigt grym!
fredag 5 november 2010
Dagen har varit så lugn som den kan bli. När jag kom till jobbet vid 8 i morse var det tre barn på hela avdelningen. Som mest var det 10 barn samtidigt, uppdelat på två fröknar. Det är nästan för lugnt. Men jag klagar inte. Hellre att det är så. Jag har spelat biljard med barn som fuskar nåt otroligt, målat spökhus till diverse barn och övat namn i skolkatalogen. Väldigt produktivt.
Sitter hemma i ett tomt hus. Alla är borta på andra håll, ska bli mysigt att vara ensam ett tag.
Sitter hemma i ett tomt hus. Alla är borta på andra håll, ska bli mysigt att vara ensam ett tag.
måndag 1 november 2010
Det går upp och ner. Vissa dagar trivs jag med hur mitt liv ser ut för tillfället. Men så. Ibland vill jag ha förändring. Vill att det ska hända något nytt och spännande. Man borde göra saker man aldrig har gjort förut. Carpe diem. Detta vackra uttryck på latin är något som jag fastnat för. Om jag nångång skulle göra en tatuering skulle jag tatuera in den texten. För den betyder något. Den påminner mig att ibland göra något oväntat, försöka leva för stunden. Fånga dagen.
Texten pryder inte någon kroppsdel för tillfället, men den pryder min vägg.
Haha. Jag har alltid en massa uttryck och ord som jag använder periodsvis. Just nu använder jag: "För tillfället" väldigt mycket, har jag märkt om jag läser blogginlägg, msnkonversationer och sms jag skrivit. Jag är en periodmänniska när det gäller mycket saker faktiskt. Vad jag tycker om att göra på min fritid. Vilken musik jag lyssnar på. Och framförallt. Vad jag äter. Jag har länge nu haft perioder när jag äter något väldigt ofta. I somras var det pulversoppor. Ett tag innan det var det äggröra. Just nu äter jag ägg nästan varje morgon. Jag har perioderna som nästan aldrig slutar. Jag toastar fortfarande alla smörgåsar som går, jag har förkärlek för smält ost nämligen. Och blåbärssoppan finns alltid tillgänglig ifall jag skulle behöva ett glas eller två. Det har nog med vanor att göra också. Jag är lite mesig när det gäller mat. Vågar inte riktigt prova något nytt. Och där igen återkommer carpe diem. För även om det bara handlar om mat, så är det ju spännande att prova något nytt. Man kanske hittar nya favoriter. Som av en slump testade jag något väldigt annorlunda idag på Cafe kosmos. GI sallad. Bulgur och hamburgare. Och det var riktigt gott.
Okej när jag pratar om mat, kan jag skriva hur långt som helst. Dock måste jag ta på mig nu och sen sätta mig i bilen för att köra till Angered. Blir det toast till kvällsmat sen tro?
torsdag 28 oktober 2010
Veckan har varit hård. Barnen tar lite smått död på mig. Att min mamma orkar fem dagar i veckan året om är förfan otroligt. Men visst. När barnen väl är tysta eller man får se deras fantasi och kreativitet så är det värt det. Det är när man måste skrika på dem, lösa onödiga bråk (Han puttade mig! Men hon började!) och att de fortsätter göra något även fast man har sagt till dem att sluta som man bara vill sparka in huvudet på dem. Ska bli skönt att ha ledigt imorgon, jag börjar bli trött nu.
lördag 23 oktober 2010
Saknad. Det är hemskt. I livet finns det mycket man saknar. Speciella människor som bor långt bort. Människor som man vill träffa, krama, vara med. Men de kommer man träffa igen och den känslan är härlig. Saknad kan ibland vara bra. Man uppskattar att träffa någon mer om man har fått sakna den lite. Ibland är personen väldigt långt bort. Då kan saknaden vara jobbig. Tillsist är personen så långt borta att man liksom har saknaden någonstans långt i huvudet. Man glömmer av att sakna den, även fast man gör det.
Värst är när man saknar människor som man aldrig kommer träffa igen. Människor som dör. Eller när någon gör slut. Hur man kan sakna någon så mycket. Som uppenbarligen inte saknar en tillbaka. Som man skulle göra allt för att få vara nära och bli kramad av igen. Men det kommer aldrig hända igen. Den möjligheten är föralltid borta.
Värst är när man saknar människor som man aldrig kommer träffa igen. Människor som dör. Eller när någon gör slut. Hur man kan sakna någon så mycket. Som uppenbarligen inte saknar en tillbaka. Som man skulle göra allt för att få vara nära och bli kramad av igen. Men det kommer aldrig hända igen. Den möjligheten är föralltid borta.
onsdag 20 oktober 2010
Jag ligger i sängen på morgonen. Halvvaken och med inlevelsen att jag borde gå upp. Men något stoppar mig. Min hjärna säger nej. Jag skulle kunna ligga där hela dagen. För jag har ändå inget bättre för mig. Rastlösheten når nya nivåer. Det måste hända något nytt i mitt liv snart.. Jag bara väntar och väntar. Au pair ansökan smyger sig med snigelfart till att bli klar, ändå var det typ en månad sen jag tog körkort. Visst kunde jag ha jobbat snabbare också, men det är frustrerande.
Det händer lite dock. Tack vare mina vänner. De får mig ur huset och det är då jag känner att jag är igång. För mycket jobb är jobbigt, men det är minst lika jobbigt att ha för lite jobb. Fritid är skönt, i vissa doser. Det blir för mycket nu. Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för att ändra på mig. För kruxet är ändå att jag är en slö person som gärna ligger hemma och tittar på tv. Men jag skäms på nåt sätt, när mamma och pappa kommer hem och frågar vad jag har gjort idag. Eum. Sett på TV... Suttit vid datorn. Kanske läst lite i en bok. Jag är hopplös.
Det händer lite dock. Tack vare mina vänner. De får mig ur huset och det är då jag känner att jag är igång. För mycket jobb är jobbigt, men det är minst lika jobbigt att ha för lite jobb. Fritid är skönt, i vissa doser. Det blir för mycket nu. Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för att ändra på mig. För kruxet är ändå att jag är en slö person som gärna ligger hemma och tittar på tv. Men jag skäms på nåt sätt, när mamma och pappa kommer hem och frågar vad jag har gjort idag. Eum. Sett på TV... Suttit vid datorn. Kanske läst lite i en bok. Jag är hopplös.
söndag 17 oktober 2010
Jag trodde aldrig det skulle påverka mig så mycket. Bussresan dit gick bra. Tänkte inte så mycket på det. Men det var en sån psykisk påfestning att gå runt i centrala Borås igen. Allt där associerar jag med honom. Den affären, det fiket, den bänken, den parken. Jag trodde verkligen att det började bli bättre. Men plötsligt var det som att gå tillbaka till den dagen det tog slut. Det gör så ont.
Carolines inflyttningsfest var awsome. Mycket folk, men inte för mycket. Go stämning och lagom mycket att dricka. Min inflyttningspresent "förfestspelet" gjorde succé och vi satt och spelade det en lång tid. Det gick väl mest ut på att man skulle dricka och strippa. Jag hade inte så värst mycket kläder på mig så det var nära att jag fick sitta i underkläder tillsist. Fick dessutom shotta jäger utan att använda händer, vilket inte gick särskilt bra. Haha. Fick det i hela håret.
Hela kvällen avslutades väl vid 04.30 och jag hade turen att få VIP plats i Carro och Isaks säng. De övriga 9 personerna fick försöka hitta någon bekväm plats att sova på, som soffa, matta, köksgolv och hallgolv. Haha. Riktigt trevlig kväll helt enkelt!
torsdag 14 oktober 2010
Suit up!
tisdag 12 oktober 2010
Inte så spännande att skriva när det inte händer något spännande. Livet går på som vanligt. Jag hade en riktigt fin helg dock. Träffade en del släkt och åt god middag och var ute på Gretas med Nathalie som var hemma. Men sen går allt tillbaka till det vanliga. Fast i och för sig. Jag har saker att se fram emot nu, så allt är väl inte grått direkt. Helgen ska bli härlig och rolig och veckan kommer gå fort.
söndag 10 oktober 2010
Jag funderar på hur jag kommer känna när jag ser tillbaka på denna tiden i framtiden. Kommer jag se den som en lycklig tid? En tid i väntan? En olycklig tid? Eller kommer jag inte komma ihåg den alls? Hösten efter jag slutat gymnasiet. Kompisar som flyttat ifrån mig och skaffat egna liv i okända städer. Första riktigt seriösa pojkvännen och därav första riktigt brustna hjärta. Körkort. Jobb på fritids. Är det en frustrerande period i mitt liv, där jag bara går runt och är rastlös utan någon som helst framtidsidé. Kommer jag minnas den här hösten om 10 år. Kommer jag år 2020 säga: Åh, jag minns hösten 2010 så väl. Det var en bra höst.
Jadu, jag antar att det bara är tiden som kan avgöra det. Dock gillar jag att lämna spår, som t.ex. kort, bloggar och texter i böcker om mitt liv och tankar.
Jag och en vän pratade om gamla bloggar idag. Hon skulle tydligen ta bort alla sina gamla inlägg. Hon skulle spara dem på annat sätt, men för övriga så skulle de vara borta för alltid. Och jag började tänka på min första egna blogg som jag skrev i 2008-2009. Man lär sig mycket av sig själv genom att läsa gamla tankar. Minnen kan komma tillbaka när man läser något man skrivit. Det kan vara att man minns situationen man beskriver, men det kan också vara så att man minns hur man kände och vad man gjorde när man skrev det.
Jag har alltid velat skriva vackra och lite smått djupa bloggtexter, men det blir oftast bara: idag har jag... Det är väl så jag fungerar helt enkelt. För jag har djupa tankar och mycket som pågår i mitt huvud. Men jag har svårt att formulera det till ord. Samma är det när jag pratar med människor om hur jag mår och hur jag tänker. Jag har svårt för det. Jag har svårt att prata om mitt inre. Så är det bara helt enkelt. Men det är skönt att läsa gamla bloggar och inse att man växt som människa. Och om två år kommer jag säkert läsa denna texten. Kanske minnas att jag skrev den efter en kväll med släkten för att fira min morbrors 40årsdag. Att jag satt på min säng, halvklädd och egentligen påväg in på toaletten för att göra mig i ordning för natten. Mätt och med smak av vin i munnen. Nöjd över dan, ont i halsen, tankar på framtiden. Kommer jag minnas det om två år? Det vet jag om två år.
måndag 4 oktober 2010
Vi är inne i oktober nu. Tiden går så fort. Och jag vill bara tillbaka till sommaren. Men, den tiden är över, och det är väl bara att inse att man inte får allt man vill här i livet.
Och jag försöker se det positivt. Körkortet har gjort så jävla mycket för mig. Om jag inte hade klarat det i torsdags, så vet jag inte vad jag hade gjort idag. Hade mått förjävla dåligt.
Allt är väl inte tip top direkt, men jag brister inte i gråt längre och gläds åt de små sakerna i livet.
Au pair ansökan är fixad. Nu är det bara att vänta. På att någon fin familj vill ha mig. Och det är något som jag ogillar. Hur osäkert allt är. Jag har ingen aning när jag kommer iväg, om jag ens kommer iväg. Väntar på min framtid som vanligt. Men nu är jag ett steg närmare i alla fall. Det är fint att det går framåt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)