Och jag försöker se det positivt. Körkortet har gjort så jävla mycket för mig. Om jag inte hade klarat det i torsdags, så vet jag inte vad jag hade gjort idag. Hade mått förjävla dåligt.
Allt är väl inte tip top direkt, men jag brister inte i gråt längre och gläds åt de små sakerna i livet.
Au pair ansökan är fixad. Nu är det bara att vänta. På att någon fin familj vill ha mig. Och det är något som jag ogillar. Hur osäkert allt är. Jag har ingen aning när jag kommer iväg, om jag ens kommer iväg. Väntar på min framtid som vanligt. Men nu är jag ett steg närmare i alla fall. Det är fint att det går framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna ett avtryck