Jennie Margareta

Det är helger som denna som får mig att leva lite. Både min kusin Frida och kära Oslovän Lina var nere och jag har fått spendera lite härlig kvalitétstid med båda. Har dessutom träffat diverse människor som jag inte sett på länge. Utgång två dar i rad tär på en och jag måste säga att fredagen för min del var riktigt grym!

Men så. Det tär lite på en att vara ute med tre ursnygga tjejer med självförtroende utåt upp mot taket. Jag själv ligger nog på nån slags mellan nivå. Känner mig jäkligt blyg och tråkig ibland när jag är med dem. Det är inget jag tycker om eller kan göra något åt. Som när jag är med människor jag inte träffat förut. Det är som en blockage som bara gör mig tyst och tråkig. Och jag försöker verkligen. Jag försöker. Men det är ibland helt hopplöst. Jag blir trött på mig själv. Jag har växt i gruppsammanhang sen högstadiet, det har jag. Men ibland märker jag ingen skillnad. Och det känns som att det inte borde vara svårt. Visa delar av sig själv. Men jag måste vara låst på nåt sätt. Jag vet inte. Jag kommer nog alltid vara blyg.