Låt som jag har svårt att sitta still till när jag hör. Skön snubbe dessutom

Veckan har varit hård. Barnen tar lite smått död på mig. Att min mamma orkar fem dagar i veckan året om är förfan otroligt. Men visst. När barnen väl är tysta eller man får se deras fantasi och kreativitet så är det värt det. Det är när man måste skrika på dem, lösa onödiga bråk (Han puttade mig! Men hon började!) och att de fortsätter göra något även fast man har sagt till dem att sluta som man bara vill sparka in huvudet på dem. Ska bli skönt att ha ledigt imorgon, jag börjar bli trött nu.

Saknad. Det är hemskt. I livet finns det mycket man saknar. Speciella människor som bor långt bort. Människor som man vill träffa, krama, vara med. Men de kommer man träffa igen och den känslan är härlig. Saknad kan ibland vara bra. Man uppskattar att träffa någon mer om man har fått sakna den lite. Ibland är personen väldigt långt bort. Då kan saknaden vara jobbig. Tillsist är personen så långt borta att man liksom har saknaden någonstans långt i huvudet. Man glömmer av att sakna den, även fast man gör det.

Värst är när man saknar människor som man aldrig kommer träffa igen. Människor som dör. Eller när någon gör slut. Hur man kan sakna någon så mycket. Som uppenbarligen inte saknar en tillbaka. Som man skulle göra allt för att få vara nära och bli kramad av igen. Men det kommer aldrig hända igen. Den möjligheten är föralltid borta.

Jag ligger i sängen på morgonen. Halvvaken och med inlevelsen att jag borde gå upp. Men något stoppar mig. Min hjärna säger nej. Jag skulle kunna ligga där hela dagen. För jag har ändå inget bättre för mig. Rastlösheten når nya nivåer. Det måste hända något nytt i mitt liv snart.. Jag bara väntar och väntar. Au pair ansökan smyger sig med snigelfart till att bli klar, ändå var det typ en månad sen jag tog körkort. Visst kunde jag ha jobbat snabbare också, men det är frustrerande.

Det händer lite dock. Tack vare mina vänner. De får mig ur huset och det är då jag känner att jag är igång. För mycket jobb är jobbigt, men det är minst lika jobbigt att ha för lite jobb. Fritid är skönt, i vissa doser. Det blir för mycket nu. Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för att ändra på mig. För kruxet är ändå att jag är en slö person som gärna ligger hemma och tittar på tv. Men jag skäms på nåt sätt, när mamma och pappa kommer hem och frågar vad jag har gjort idag. Eum. Sett på TV... Suttit vid datorn. Kanske läst lite i en bok. Jag är hopplös.

Jag trodde aldrig det skulle påverka mig så mycket. Bussresan dit gick bra. Tänkte inte så mycket på det. Men det var en sån psykisk påfestning att gå runt i centrala Borås igen. Allt där associerar jag med honom. Den affären, det fiket, den bänken, den parken. Jag trodde verkligen att det började bli bättre. Men plötsligt var det som att gå tillbaka till den dagen det tog slut. Det gör så ont.

Carolines inflyttningsfest var awsome. Mycket folk, men inte för mycket. Go stämning och lagom mycket att dricka. Min inflyttningspresent "förfestspelet" gjorde succé och vi satt och spelade det en lång tid. Det gick väl mest ut på att man skulle dricka och strippa. Jag hade inte så värst mycket kläder på mig så det var nära att jag fick sitta i underkläder tillsist. Fick dessutom shotta jäger utan att använda händer, vilket inte gick särskilt bra. Haha. Fick det i hela håret.

Hela kvällen avslutades väl vid 04.30 och jag hade turen att få VIP plats i Carro och Isaks säng. De övriga 9 personerna fick försöka hitta någon bekväm plats att sova på, som soffa, matta, köksgolv och hallgolv. Haha. Riktigt trevlig kväll helt enkelt!

Suit up!

årdagen var awsome. Det var suit up day och jag som har stor kärlek till How i met your mother och Barney laddade upp tillsammans med Ludvig. Vi åkte och spelade laserdome. I kostym. Och tänka sig. Vi var inte de enda som hade tänkt detta. När vi kom dit var det en massa som hade suited up. Det var riktigt roligt med laserdome och jag fick använda mig av min mördarinstinkt. Dock var jag inte särskilt bra, såg jag sen på poängpappret. Men jag gjorde mitt bästa och hade roligt, så jag är nöjd ändå.

Inte så spännande att skriva när det inte händer något spännande. Livet går på som vanligt. Jag hade en riktigt fin helg dock. Träffade en del släkt och åt god middag och var ute på Gretas med Nathalie som var hemma. Men sen går allt tillbaka till det vanliga. Fast i och för sig. Jag har saker att se fram emot nu, så allt är väl inte grått direkt. Helgen ska bli härlig och rolig och veckan kommer gå fort.

Jag funderar på hur jag kommer känna när jag ser tillbaka på denna tiden i framtiden. Kommer jag se den som en lycklig tid? En tid i väntan? En olycklig tid? Eller kommer jag inte komma ihåg den alls? Hösten efter jag slutat gymnasiet. Kompisar som flyttat ifrån mig och skaffat egna liv i okända städer. Första riktigt seriösa pojkvännen och därav första riktigt brustna hjärta. Körkort. Jobb på fritids. Är det en frustrerande period i mitt liv, där jag bara går runt och är rastlös utan någon som helst framtidsidé. Kommer jag minnas den här hösten om 10 år. Kommer jag år 2020 säga: Åh, jag minns hösten 2010 så väl. Det var en bra höst.

Jadu, jag antar att det bara är tiden som kan avgöra det. Dock gillar jag att lämna spår, som t.ex. kort, bloggar och texter i böcker om mitt liv och tankar.

Jag och en vän pratade om gamla bloggar idag. Hon skulle tydligen ta bort alla sina gamla inlägg. Hon skulle spara dem på annat sätt, men för övriga så skulle de vara borta för alltid. Och jag började tänka på min första egna blogg som jag skrev i 2008-2009. Man lär sig mycket av sig själv genom att läsa gamla tankar. Minnen kan komma tillbaka när man läser något man skrivit. Det kan vara att man minns situationen man beskriver, men det kan också vara så att man minns hur man kände och vad man gjorde när man skrev det.

Jag har alltid velat skriva vackra och lite smått djupa bloggtexter, men det blir oftast bara: idag har jag... Det är väl så jag fungerar helt enkelt. För jag har djupa tankar och mycket som pågår i mitt huvud. Men jag har svårt att formulera det till ord. Samma är det när jag pratar med människor om hur jag mår och hur jag tänker. Jag har svårt för det. Jag har svårt att prata om mitt inre. Så är det bara helt enkelt. Men det är skönt att läsa gamla bloggar och inse att man växt som människa. Och om två år kommer jag säkert läsa denna texten. Kanske minnas att jag skrev den efter en kväll med släkten för att fira min morbrors 40årsdag. Att jag satt på min säng, halvklädd och egentligen påväg in på toaletten för att göra mig i ordning för natten. Mätt och med smak av vin i munnen. Nöjd över dan, ont i halsen, tankar på framtiden. Kommer jag minnas det om två år? Det vet jag om två år.

Vi är inne i oktober nu. Tiden går så fort. Och jag vill bara tillbaka till sommaren. Men, den tiden är över, och det är väl bara att inse att man inte får allt man vill här i livet.

Och jag försöker se det positivt. Körkortet har gjort så jävla mycket för mig. Om jag inte hade klarat det i torsdags, så vet jag inte vad jag hade gjort idag. Hade mått förjävla dåligt.

Allt är väl inte tip top direkt, men jag brister inte i gråt längre och gläds åt de små sakerna i livet.

Au pair ansökan är fixad. Nu är det bara att vänta. På att någon fin familj vill ha mig. Och det är något som jag ogillar. Hur osäkert allt är. Jag har ingen aning när jag kommer iväg, om jag ens kommer iväg. Väntar på min framtid som vanligt. Men nu är jag ett steg närmare i alla fall. Det är fint att det går framåt.