Jennie Margareta

Jag ligger på golvet med marsvinet på brösten och andas. Tar lite tid för mig själv. Min vardag har förvandlats till en massa röster, skrik och bråk. Barn är allt annat än tysta och från och med förra veckan jobbar jag i stort sett varje dag. Men det funkar. Jag har bekväma arbetstider. Och har ju ändå inget annat för mig.

Framsteg har gjorts med au pair ansökan och nu har jag kommit en liten bit till på vägen. Men det känns fortfarande så sjukt långt borta. Osäkerheten gör mig otålig och smått rädd inför framtiden. Jag har ingen aning hur fort det kommer gå. Jag skulle lika gärna kunna åka iväg i maj nästa år. Eller januari kanske?

Arbetsveckan kommer inte vara alltför lång denna veckan i alla fall. På fredag morgon bär det iväg till Oslo igen. Kanske hittar någon ny på bussen hem sen. Swebus brukar ju funka. Inte för att jag tror jag är redo att träffa någon ny än.