Blir lätt lite fundersam såhär på natten i ett mysbelyst rum.
Tiden. Tiden går så jävla fort. Jag har nu bott här i Borås i fyra månader. Och det har varit fyra händelserika och omtumlande månader. Man har mer eller mindre startat upp ett nytt liv här. Trots att jag har mina gamla vänner hyfsat nära så börjar man nya rutiner, man träffar nya människor som man trivs med. Plötsligt så känns det som man har koll.
Koll på skolan och vad som förväntas av en.
Koll på ens hem och hur det fungerar att bo själv.
Koll på sina nya vänner och vilka man börjar komma närmre. Och så inser man att man trivs jäkligt bra med hur man har det.
Dock är det alltid nåt som ligger och tynger min lycka. Något som alltid finns i bakhuvudet.
För detta är inte första gången jag 'startar ett nytt liv'. För lite mindre än två år sen gav jag mig iväg till det stora landet på andra sidan Atlanten, ovetandes om att det året jag spenderade där skulle forma hela mitt liv. För det finns stunder då jag längtar dit så mycket att det gör ont. Då jag känner att jag skulle kunna göra vad som helst för bara en dag hos min familj. Min andra familj. De tog en plats i mitt hjärta och där kommer de aldrig försvinna. Det känns som en del av mig alltid kommer vara där. I
Leesburg, VA. Sittandes i köket med en hund i knät och barn som leker i rummet bredvid. Mormorn som sitter vid köksbordet och läser Washington Post och mamman som har ett jobbsamtal på sitt kontor. Det var min familj. Det var min vardag.
Jag har märkt att jag alltid hittar ett sätt att få in USA i ett samtal.
Där gjorde dom så. Vi hade tre hundar. Jag åt alltid på Panera Bread. Åh, dom visar klipp från DC på tvn.
Det bara slinker ur mig. Känns som att bekanta känner:
Snälla, sluta snacka om USA! Du bodde där, vi fattar.
Kanske känner jag ett behov att prata om det. Som att det är på det sättet jag håller minnet vid liv.
Nu ångrar jag inte att jag åkte hem. För jag hade inte klarat ett år till. Och jag är lycklig här med hur mitt liv ser ut. Men jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka ibland. För jag saknar det. Det gör jag.