Det var väldigt lågt där ett tag. Gårdagen var hemsk, jag gick runt som en zombie. Men så. Idag. Jag var livrädd. Satt och tänkte: Jag vill, jag vill, jag vill!

En halvtimma senare så var beskedet ett faktum. Jag hade fått körkort. Min hjärna kunde inte fatta det och min körlärare fick säga: "Andas Jennie" till mig. Det var precis vad jag behövde. Ifall jag hade misslyckats skulle jag mått ännu sämre än jag redan gör.

Jag försöker glömma, se det positiva och gå vidare. Men det är så svårt.

Jag har gråthuvudvärk. Hjärnan vill bara glömma. Spola tillbaka tiden till början. Det värker i kroppen. Ögonen kan inte sluta rinna. Jag vill ha honom hos mig. Men det kommer aldrig hända igen. Varför ska kärlek göra så ont?

the scientist - coldplay

Veckan jag har spenderat i Olso har vart allt jag ville och mer. Har kopplat av, umgåtts med underbara vänner och tagit många härliga promenader i den fina staden. Har vart så skönt att bara komma bort från allt. All rastlöshet från hemma försvann helt där och jag tyckte det var härligt att bara sitta. Ta det lugnt. Känns lite tungt att vara hemma igen.

4 timmar buss

Så klen som jag är så har jag plågat dragit den tunga väskan hemifrån och in till stan. Den är väldigt fullproppad. Jag tryckte i allra sista stund in min kudde och fick nästan sitta på locket för att kunna dra igen väskan. Dragandet funkade bra och jag kom i lagom i tid för att kunna köpa en ny anteckningsbok och dessutom köpa te på pressbyrån. Jag behöver muggen för att kunna fixa varma koppen här på bussen.

Måste säga att jag är lite bitter på Gobybus. De har nämligen inga uttag till datorn, vilket innebär att min dator, som har ruskigt dålig batteritid, inte kommer hålla hela vägen. Internet finns i alla fall, så jag ska väl inte klaga allt för mycket.

Jag är påväg. Så länge som jag har velat åka. Och nu är det äntligen dags. Nathalie kommer och möter mig på bussterminalen sen. Det ska bli så otroligt härligt att se henne. Spendera tid med de jag tycker så mycket om och dessutom komma bort från vardagen lite. Det längsta jag har åkt sen senast jag var i Olso är ju till Borås, vilket inte är så spännande. Haha.

Fullmånen lyser utanför fönstret. Jag sitter i mörkret och gläds åt tanken att jag imorgon samma tid kommer befinna mig i norge. Har använt kvällen åt att packa. Det började lite tveksamt. Jag insåg snabbt att jag inte skulle få plats med allt i väskan jag hade valt, så jag fick gå upp på vinden och hämta ner en större. Ändå får jag trycka in allt i väskan. Haha.

Humöret skiftar som vanligt. Dagen har varit bra. Jag har jobbat. Dvs tillverkat loppor, läst om tummelisa, lekt pantgömme och fått några plåsterbarn efter mig. Känns skönt att det funkar så bra. Mamma är så nöjd att det funkar. Hon smög förbi idag när jag jobbade för att se hur det gick för mig. Och visst. På jobbet är jag känd som: Agnetas dotter. Nya som hälsar på mig kopplar direkt när de får höra mitt namn. - Åh ja, det är du som är Agnetas dotter. Jajjamen.

Vädret har vart underbart idag. Känns som sommarens sista dag. Hösten ligger i luften. Den är redan här. Och den är här för att stanna. Jag har plockat ner vinterjackan och bor i min nya svarta halsduk. Härligt.

Vädret passar min sinnesstämning. Regnet öser ner. Jag är tom på något sätt. Vet inte vad jag ska göra. Kommer inte på något att göra. Igår la jag mig vid halv tolv bara för att jag inte orkade vara vaken mer. Är lite låg. Jag vet en av orsakerna, men jag tror det ligger mer bakom också.

Skönt då att jobba lite faktiskt. I helgen jobbade jag på äldreboendet och idag ringde de från skolan och jag hoppade in på fritids.

Norgeresan skulle inte kunna komma lägligare. Jag vill komma bort lite. Eftersom norgeflickorna kommer jobba mycket kan jag sitta och fika hos dem eller ha lite tid för mig själv. I norge. Gud vad härligt det ska bli!

Nu ska jag ge mig iväg och vara med i en improvisationsgrupp i angered. Ska bli riktigt roligt. Jag saknar teatern så mycket!

Jag förstår mig inte på migsjälv. Mitt humör skiftar upp och ner så mycket att inte ens jag hinner med. Torsdagen började åt helvete, jag satt hemma och grät. Men så ryckte jag upp mig och gick ut och festade och hade hur kul som helst, blev på riktigt bra humör. Och gårdagen var riktigt fin. Gick på stan med Ida, åkte till Borås och myste med Carro och Becka. Fredrik kom dessutom och vi alla spelade kort och hade det trevligt.

Men så. Dagen. Jag vet inte. Jag har vart på bra humör, men känner mig ändå väldigt låg. Jag vet inte varför. Jag har ingen aptit heller, mår illa av att tänka på mat. Nu sitter jag och känner mig allmänt kasst, tryckte i mig middag men utan att njuta. Tårar kommer fram i ögonvrån och jag har ingen aning varför. Jag vill till Oslo. Jag saknar Nathalie så mycket nu. Och jag vill komma bort från vardagen och det välkända lite. Komma bort helt enkelt.

fan

Vi människor är fantastiska varelser egentligen. Om man tänker på allt vi har skapat och hur vi fungerar. Men vi är också riktigt komplicerade. Hur människor fungerar är något som jag kan sitta och fundera på när jag klättrat upp i ett träd i skogen. Där satt jag förut. Och funderade på livet och sjöng för mig själv. Harmoniskt.

Jag funderade på lycka. Vad som gör en lycklig. Och hur ofta lycka är flyende. Hur humöret kan svänga så fort mellan lycka och olycka. Och hur mycket som gör en ledsen, irriterad och arg. Egentligen. Vad gör det om 100 år. Men det är lätt att säga i efterhand när man tittar tillbaka på stunder när man mådde dåligt. Man ser på det med andra ögon. Men när man är mitt uppe i det är det svårt att tänka att det blir bättre snart och att man i slutändan kommer lära sig något.
Människor är underbara, idiotiska, spännande och irriterande.

Varför hamnar jag alltid här? Datorn har någon mystisk dragningskraft som jag inte förstår. På nåt sätt startar jag alltid upp den när jag har tid över. Och alltid ska jag kombinera dator med tv. Det är väl så dagens samhälle har format en. Det räcker inte med att bara titta på tv eller bara sitta vid datorn. Man klarar ju båda. Och här sitter man. Ingen intressant är kvar ute på nätet och man sitter bara och tar upp facebook. Stänger ner facebook. Läser en blogg. Tar upp facebook. Ser en video på youtube. Upprepa x antal gånger. Vad skulle man göra om man inte hade tillgång till en dator på kvällarna. Skulle man komma i säng tidigare? Eller skulle man hitta något annat meningslöst att spendera tid med?

Jag älskar att gå hemma och ta det lugnt. I vissa doser. För tillfället känner jag mig bara rastlös och allmänt sugen på att hitta på något. Grejen är bara att jag inte vet vad. Vad vill jag hitta på. Eller jo, jag vet. Jag vill åka till Olso. Hela min kropp och sinne längtar dit. Umgås med mina flickor längre än några få timmar på café. Minnen med dom spelas upp i mitt huvud. Jag känner dom så väl. Och samtidigt har de nu förändrats. Jag känner det. Inte så att de är helt andra människor, absolut inte. Men de har bytt miljö, börjat umgås med andra människor (och man blir ju som man umgås, sägs det inte så?) och leva ett annat liv. Jag avundas dom lite. Samtidigt är jag nöjd med mitt val inför framtiden. Det är bara att jag för tillfället känner mig så menlös. Jag gör nästan inget vettigt och går bara och väntar. Väntar på min framtid.

Mitt goda humör har hållt i sig. Mycket av det beror på goda vänner och fin pojke som jag spenderade gårdagsnatten hos. Tanken på att körkortet snart är mitt är underbar och direkt öppnas så mycket upp för mig. Jag har äntligen tid att åka till Oslo igen, vilket jag velat göra enda sen jag klev av bussen därifrån den 27de juni. Jag kan äntligen börja söka familj i USA vilket jag har väntat på att kunna göra sen jag lämnade in min ansökan för flera månader sen. Och dessutom kan jag kanske äntligen slappna av. Inte känna en massa måsten. Man har tillräckligt många redan.

Jag borde ligga ner nu. Sluta ögonen och sova de få timmarna som jag kan innan klockan ringer. Första dan på jobbet sen mitt schema tog slut. Förhoppningsvis kommer det fler sådana dagar. Men inte för många heller. Vill jobba lagom. Jag ska sova, ville bara fixa lite saker först. Har inte varit hemma sen igår förmiddag. Behöver andas lite hemmaluft innan jag kan koppla av nog att kunna somna. En del av mig tycker det är riktigt skönt att vara hemma, en annan del vill vara med mina vänner fortfarande, en stor del vill vara i Borås i natt igen. Jag nöjer mig med att vara hemma. Det är härligt att bara vara ensam lite.

Jag är rolig jag. Jag låter mitt humör påverkas av minsta lilla. Men så är väl de flesta människor? Jag vill tro det i alla fall, kanske för att må bättre själv. Hursomhelst så har humöret svängt från förra veckans ka-ta-strof, till nästan euforisk. Okej, det var väl att ta i, men dagen har vart bra, riktigt bra. Och det krävs så lite som godkänt på teoriprovet, lunch hos Claes och lyckad körlektion så går jag runt med ett stort leende på läpparna. Visst är det härligt att känna så. Visst finns det alltid saker som tynger mig, men jag ser det positiva en dag som denna. Solen skiner och på fredag ska jag äntligen få vara i Fredriks armar igen, det har gått alldeles för lång tid.

Ibland är det viktigt att få ha en bra dag.