Jag vaknade i morse och började tänka på kärlek och förhållanden. Vissa verkar ha överflöd i båda. Vissa är knappt singlar i några månader innan de blir tillsammans med någon annan. Själv har man bara haft ett misslyckat tre veckors förhållande. Varför är det så lätt för vissa och så svårt för andra.
Ibland tänker jag att allt är mitt fel. Om jag bara var lite mer framåt, snyggare, smalare, hade större bröst. Okej, nu drar jag allt över en kant. Klart det inte beror på utseende till hundra procent. Och klart många inte bryr sig om storlek på verken mage, lår och bröst.
Bara för att jag strular med killar när jag är ute, betyder inte det att de tycker jag är särskilt snygg eller vill lära känna mig. De strular nästan med allt som rör sig, de flesta i alla fall. Men, det inte direkt att jag vill börja prata med de jag strular med heller. Jag har märkt att jag snabbt tröttnar och går ifrån när vi väl håller på. Det är som jag kvävs. Tungan i munnen. Hans händer som långsamt drar upp min klänning över rumpan. Det känns så ytligt på nåt sätt. Ändå kan jag inte stoppa mig själv när en kille drar mig till sig. Varför? Jag behöver nog nån form av bekräftelse.
Nuförtiden går jag inte direkt runt och letar efter en pojkvän och längtar, som jag gjorde förr. Kan vara att mitt senaste förhållande, om man ens kan kalla det det, gick åt helvete. Men ibland. Ibland vill man ha någon där. Som håller om en och som får en att känna sig vacker. Ibland är jag bra ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna ett avtryck